Veckan går mot sitt slut.
Veckan har varit en känslomässig berg o dalbana.
Psykolog besöket har nog givit mig mer än jag trodde. Skönt att prata med någon som kan berätta om vad en utbrändhet gör med kroppen och att sköter man sig kan man nästan bli helt återställd. Tyvärr var mitt tillstånd mycket sämre än jag trodde men det är bara att bita ihop och vila. Frågan är bara hur lång tid det kommer ta och hur många timmars sömn kroppen skall behöva. Som tur har jag mycket mentalträning och positivt tänkande i grunden men det räcker tyvärr inte hela vägen.
Vill så gärna börja jobba heltid nu. Tyvärr är inspirationen för mitt jobb som bort blåst och ingen vill hjälpa mig att få tillbaks den. Känns mer som man är ensam att fixa något som man inte har någon som helst aning om hur det skall gå till. Omgivningen tiger och hoppas nog att det löser sig ändå men det är garanterat den sämsta lösningen.
Min räddning är min helt underbara familj och vännerna runt om kring mig. De får mitt privatliv att gå som en dans. Min kamera har även den hjälpt mig att längta ut och utforska och prova nya vinklar och vyer.
Fast nu har hjärtat börja klappa lite extra...haha. Min son skall gå på en milstolpe i hans liv.
Nu laddar jag för en ny vecka med 2 läkarbesök och en rolig stund med en störtskön cooling i morgon.
Glädje är som ett ljus - Tänder du det för andra faller skenet tillbaka på dig själv. ♥ LYCKA ♥
Psykolog besöket har nog givit mig mer än jag trodde. Skönt att prata med någon som kan berätta om vad en utbrändhet gör med kroppen och att sköter man sig kan man nästan bli helt återställd. Tyvärr var mitt tillstånd mycket sämre än jag trodde men det är bara att bita ihop och vila. Frågan är bara hur lång tid det kommer ta och hur många timmars sömn kroppen skall behöva. Som tur har jag mycket mentalträning och positivt tänkande i grunden men det räcker tyvärr inte hela vägen.
Vill så gärna börja jobba heltid nu. Tyvärr är inspirationen för mitt jobb som bort blåst och ingen vill hjälpa mig att få tillbaks den. Känns mer som man är ensam att fixa något som man inte har någon som helst aning om hur det skall gå till. Omgivningen tiger och hoppas nog att det löser sig ändå men det är garanterat den sämsta lösningen.
Min räddning är min helt underbara familj och vännerna runt om kring mig. De får mitt privatliv att gå som en dans. Min kamera har även den hjälpt mig att längta ut och utforska och prova nya vinklar och vyer.
Fast nu har hjärtat börja klappa lite extra...haha. Min son skall gå på en milstolpe i hans liv.
Nu laddar jag för en ny vecka med 2 läkarbesök och en rolig stund med en störtskön cooling i morgon.
Glädje är som ett ljus - Tänder du det för andra faller skenet tillbaka på dig själv. ♥ LYCKA ♥
