DET BLIR DU
DET BLIR DU
Det var en varm, men mörk, sommarkväll i Peking för många år sedan. Jag hade via telefon några minuter tidigare fått inse att hon inte skulle vänta på mig när jag kom hem.
Jag minns att jag hade på mig de där blågula märkeskopierade Nike-träningsbyxorna som jag köpt på en marknad några dagar tidigare. Jag älskade de där, de prasslade så gott och var lätta att få av och på. Nu kändes det oviktigt. Jag började gå gatan fram, helt planlöst. Bilar, cyklar, människor. Några småkillar lekte med en röd laserstråle. Jag fortsatte gå, länge.
Hade någon filmat det som därefter skedde hade det nog liknat det ögonblick då Newton såg det där äpplet falla från trädet, eller då Arkimedes utropade Heureka!
"Vänta nu. Om det ska bli något av det här livet kan jag inte enbart lita på att andra ska stå i givakt närhelst det passar mig. Du tog beslutet att åka till Peking för att spela bordtennis. Att någon hemma kanske skulle vilja något annat var en möjlig konsekvens av det. Du är inget offer här. Det är inte synd om dig."
Jag bildade en pakt med mig själv där på en gata i Peking. En pakt som sa att om det behövs så får ensam vara stark. Något som deklarerade att jag får ta ansvar för mitt eget liv.
I allt jag gjort sedan dess har jag försökt stå upp för den där pakten. När jag höll på att skriva min första bok bestämde jag mig för att om inget förlag ville ge ut den så skulle jag göra det själv. Jag vill det inte, men jag kan om det behövs. Det var pakten som talade.
Den här veckan, den här dagen, kommer liksom många andra dagar att handla om matcher du får utspela själv. Visst, tillsammans är vi starka, och självklart ska vi samarbeta, och även våga ta emot hjälp, men ensam behöver också vara stark när det behövs.
Det finns nämligen många tillfällen, liknande den där gången i Peking, då batteriet till telefonen har dött, affärerna är stängda och lamporna är släckta. Då blir det du och ingen annan som får klara av det. Det blir du. Och vet du vad, det är okej, för du kommer att klara av det. Ännu en gång.
Det var en varm, men mörk, sommarkväll i Peking för många år sedan. Jag hade via telefon några minuter tidigare fått inse att hon inte skulle vänta på mig när jag kom hem.
Jag minns att jag hade på mig de där blågula märkeskopierade Nike-träningsbyxorna som jag köpt på en marknad några dagar tidigare. Jag älskade de där, de prasslade så gott och var lätta att få av och på. Nu kändes det oviktigt. Jag började gå gatan fram, helt planlöst. Bilar, cyklar, människor. Några småkillar lekte med en röd laserstråle. Jag fortsatte gå, länge.
Hade någon filmat det som därefter skedde hade det nog liknat det ögonblick då Newton såg det där äpplet falla från trädet, eller då Arkimedes utropade Heureka!
"Vänta nu. Om det ska bli något av det här livet kan jag inte enbart lita på att andra ska stå i givakt närhelst det passar mig. Du tog beslutet att åka till Peking för att spela bordtennis. Att någon hemma kanske skulle vilja något annat var en möjlig konsekvens av det. Du är inget offer här. Det är inte synd om dig."
Jag bildade en pakt med mig själv där på en gata i Peking. En pakt som sa att om det behövs så får ensam vara stark. Något som deklarerade att jag får ta ansvar för mitt eget liv.
I allt jag gjort sedan dess har jag försökt stå upp för den där pakten. När jag höll på att skriva min första bok bestämde jag mig för att om inget förlag ville ge ut den så skulle jag göra det själv. Jag vill det inte, men jag kan om det behövs. Det var pakten som talade.
Den här veckan, den här dagen, kommer liksom många andra dagar att handla om matcher du får utspela själv. Visst, tillsammans är vi starka, och självklart ska vi samarbeta, och även våga ta emot hjälp, men ensam behöver också vara stark när det behövs.
Det finns nämligen många tillfällen, liknande den där gången i Peking, då batteriet till telefonen har dött, affärerna är stängda och lamporna är släckta. Då blir det du och ingen annan som får klara av det. Det blir du. Och vet du vad, det är okej, för du kommer att klara av det. Ännu en gång.
Av: Olof Röhlander
